lördag 13e

Om det inte vore för att de inte får smaka av min semla så skulle nog hundarna vara nöjda just nu.
Vi började dagen med att jag skottade uppfarten så pass mycket att jag kom iväg med bilen. På vägen upp mot brukshundsklubben slirade jag åt höger och vänster men det var bara att hålla i ratten och gasa. Jag var fullkomligt ensam på klubben och skottade gången till stugan. Då kom den förste tollarägaren, lika tokig som jag: Kina med Ida från Sölvesborg. Hon hjälpte mig skotta och så kom nästa till vår träff: Åsa med Texas (Karlskrona tror jag..österut i alla fall). Jag insåg att jag ligger i lä vad gäller att våga ge sig åstad. Att jag kört och slirat för att vara först var inget i jämförelse med Åsa som är i nionde månaden och körandes själv tar sig genom hela Blekinge för att vara med på Blekingetollarnas träff! Ingen annan kom. Vi blev tre musketörer som knatade ut på planen. Jag hade tänkt att vi skulle vara i skogen för jag ville inte störa "alla andra" som förmodligen skulle träna...ingen annan än vi var där, så vi hade appellplanen för oss själva. Den skottade delen hade inte mer än ett decimetertjockt snötäcke så det var inga större problem med träningen. Jag hade anmält att jag kunde ta på mig ansvaret att visa dirigeringsignalerna för Blekingetollarna, så det var det vi höll oss till. Jag hade skrivit en stencil med signalerna (inkallning, stopp och närsök) och handtecknen (höger, vänster, ut, närmre) och så visade jag enkla sätt att lära hunden dessa signaler. Vi övade lite tillsammans och lite var för sig. Sedan fikade vi. Eftersom vi inte var så många hann jag träna Passe och Tessie också (till deras stora glädje). I Tessies fall är det mest att bibehålla kunskapen men också att lyda sitt stanna-kommando när jag skickar Passe. Jag har nämligen båda hundarna med mig samtidigt och skickar en i taget eller båda samtidigt. Det går utmärkt om jag skickar dem utåt åt varsitt håll. Mitt nästa mål att kunna skicka dem framför varandra korsvis. Jag litar inte helt på Passe heller när jag skickar Tessie först. Jag lärde mig idag att det fungerar bäst om jag viskar till den hunden jag har tänkt skicka. De är lite väl lyhörda ibland och en viskning till den det gällde var kanon. När jag kör med båda så använder jag deras namn som tillåtelse att apportera och detta måste jag komma ihåg så det inte blir missförstånd på prov eller i andra situationer när jag kanske säger deras namn men inte har tänkt att det ska betyda "apport" just då. Ska undersöka om de tror att deras namn är liktydigt med apport när jag är har dem en och en. Passe kan inte stoppsignal fast han börjar ta höger, vänster och närsökssignalen (inte så pass så jag är nöjd men jag ser framsteg). Han bör inte kunna det bättre än han kan för jag har tränat alldeles för lite.

När vi kom hem och jag skottat ordentligt (Tessie kastar sig efter den snö jag skottar undan och Passe äter isbitar) så tog jag fram kråkor och trutar jag fått och som jag medvetet väntat med att lägga i frysboxen. Summan av den apporteringen är att båda hundarna tog viltet snabbt, snyggt och bar hela vägen fint in till mig. Framsteg: Passe kastade inte viltet på mig ;) OCH när jag skickade honom på den högra och han sprang mot den vänstra kunde jag stanna honom och skicka honom mot den rätta!! Dagens bästa ögonbick.

Inte nog med det, jag Tuula och alla fyra hundarna har dessutom gått en promenad ner till vindkraftverken. Snacka om en härlig hunddag! Detta var precis vad jag behövde.